I vintras åt jag vid ett tillfälle lunch på O'learys. I Skövde till och med. Egentligen spelar det ingen roll var man äter på O'learys eftersom alla restauranger ser likadana ut. Vimplar med Boston Bruins, kepsar med Boston Celtics tryck och bilder på Cheers. Och Fenway Park. Meningen är väl att man ska associera till sport, titta på tv och dricka mycket öl. Men istället börjar jag tänka på Jonathan Richman.
Det är få artister som är så lokalpatriotiska som Jonathan Richman. I alla fall är det få som sjunger om det. Definitivt är det ingen som kommer undan med det som Jonathan Richman. För det är svårt att inte smälta av det här.
Jonathan Richman är komplett. Den som lyssnar på Jonathan Richman får allt. Om vi skulle leka den där leken "om du bara fick ta med dig en skiva till en öde ö" hade jag svarat något med Jonathan Richman. Det har sagts att han sjunger med en tår i sin röst. Det är sant. Han kan låta outgrundligt sorgsen. Men samtidigt sprudlande glad. Och allt däremellan. Han sjunger lika gärna om förälskelse som om dinosaurier eller nederländska konstnärer. Hans analys av Pablo Picasso ligger inte långt efter Liv Strömqvist. Samtidigt påstår att han inte förstår konst.
Vi får heller inte glömma hans roll som stilikon. Skratta ni bara, men få bär upp en randig tröja som Jonathan Richman. Och som han dansar... Förresten, här är en till randig tröja.
Jonathan Richman har dessutom gjort den enda sommarlåt du behöver lyssna på. Någonsin.
Det var inte meningen att det skulle bli en youtube-festival av det här. Men det är så svårt att välja när det kommer till Jonathan Richman.
Sa jag att han har allt?
Nu har jag skrivit Jonathan Richmans namn elva gånger i den här texten. Jag hoppas att du aldrig glömmer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar